Senaste dygnet har varit ett rent helvete för mig. Sambon åkte på magsjuka natten till igår. Spytt i ett dygn, men somnade runt 2 inatt, och sover ännu. Hoppas hoppas att det är på rätt håll nu! Hela helgen kommer jag gå och oroa mig. Alla vet kanske int det men jag har Emetofobi dvs rädsla at kräkas. Så jag är supernojjig över att bli smittad. Många tänker säkert "ingen gillar väl att kräkas"; men för en med denna fobin är det mycket värre än så. Den som inte har fobin, kan inte sätta sig in i hur vi har det. Och så tänker säkert folk "hur ska du då kunna jobba med barn?", det är annat med barn för mig, men visst rädslan för smittan sitter i, men där måste jag vara stark, och får i så fall "bryta ihop" hemma. Det har hänt. Måste kämpa med fobin också, så att den inte tar över. Nu har jag varit hemma trots att han är dålig plus sovit i samma säng inatt, inte alla med fobin som klarar det. Jag har dock inget val. Av flera anledningar men samtidigt är det bra för då kämpar jag med fobin också. MEN denna helgen kommer ändå vara oroshelg :( 

 

Tycker att man ska våga prata om denna fobi. Den är mycket mer vanlig än vad många tror! Och jag blir så trött på folk som inte respekterar denna fobi, ja det gäller alla fobier. Folk som går ut och tex handlar trots att de inte är friska (minst 48 timmar efter sista symtom, dvs tex aptit ska man vänta, enbart att sluta kräkas eller bli bra i magen räknas inte som sista symtom), samma med föräldrar som skickar tillbaka sina barn förtidigt till förskola och skola. Man måste tänka på sina medmänniskor! Oavsett med de har fobi eller inte. Annars kommer det aldrig att minska. Inte konstigt att det ofta är långvarigt. Snälla folk tänk! MINST 48 TIMMAR efter sista symtom!